Why do I love them?

Ibland finns det liksom inget mer att skriva. Inte for att det inte finns mer att beratta om. Utan for att intrycken och handelserna blir sa stora och manga att det ar menlost att forsoka.

Sa for att gora en long historia kort.
Jag fick halsont pa taget ner till Talminadu. Fontret var trasigt saklart sa det drog.
Vi tog en buss direkt fran Chennai, en stad som inte verkar sa kul. Men okej.
Har i Pondi ar det fasligt fint, om kolonisationerna pagick an idag (och det gor de val nastan) sa skulle jag beskriva staden som en blomstrande koloni. Har spatserar vasterlanningar, mest fransoser runt och ar overlagsna. Pratar Franska med varandra men engelska med indierna, som ju pratar franska de med. Jag antar att de vill kanna som att de ar utomlands. For sahar ar inte resten av indien.
Varfor aker de hit, fransoserna, varfor?
Aka till indien, kaka fransk mat i en fransk smastad och snacka sitt eget sprak.
Det ar nagot perverst over det hela.
Jag hyser ett obefogat men starkt agg mot Frankrikes folk.

Om det inte vore sa valdigt fint har skulle jag ogilla det hela. Men ack nu ar det sa fint.
Jag hittade till slut ett billigt singelrum ocksa. Hurra :)
120 rupies, det ni. Det ar ett just sa billigt och enkelt rum som det later.
Surya Swastika Guesthouse, kanns som ett stalle som framjar kreativiteten.
Men Jag kan tycka att vackra stora bekvama stallen hammar det kreativa sinnet. Pa sa vis att man lever sa bra och gott, stromlinjeformat, att livet bara pagar. Passerar utan storre eftertanke.
Vilket inte ar nagot negativt.

Henning har nagot fysiskt storartat pa gang. Och ikvall borjar min alldeles egna resa. Tror jag. En tredje resa under denna vistelse.
Upp till en hillstation som verkar mycket fin (och inte fasligt kallt). Sen nerat, ner ner ner. Ska till det sista huset i indien. Dar tre hav mots. Dar man kan se, soluppgangen, solnedgangen, manuppgangen, mannedgangen och sen soluppgangen igen. Haftigt. Fick ett nummer av en man som bor dar ocksa, kanske ringer jag honom.

Brakade med den varsta cyckelrickshaw-killen nagonsin idag.
How much, undrade vi.
Ok, ok.
Yes but how much?
Sit, sit!
En resa runt stan brukar kosta runt 40rp sa det var val lugnt tankte vi.
Ett vadligt misstak.
Efter tva minuter var vi framme. Mannen som inte kunde engelska och vars kommunikation var nere pa en grottmanniskas niva holl upp ett finger.
Okej, 10rp. Vi gav honom 15rp. Det var da det hela urartade. Han blev sa arg, borjade ropa.
NO NO. Hundred!
Besinningslos. Vi gav honom 20rp, vilket ar hutlost for mycket det med.
Men han fortsatte skrika, forsokte holla i oss, vi gick in pa glasstallet vi skulle till. Han foljde med, borjade gapa och skrika med de anstallda dar inne. Vi fragade vad han ville, vad han sa.
"Han vill ha 50rp, he is a crazy man"
Till slut verkade han tycka att vi skulle tillbaka dit vi gick pa rickshawn och sen inte betala. "Okej, vi aker tillbaka 200 meter och sa ar det bra sen"
Men ute pa gatan borjade han grala igen, pa ett sprak vi inte kan.
Vi sa att vi skulle ga till polisen.
"Ok, poli, poli"
Sa borjade han ga med oss nagonstans. Till slut orkade vi inte braka mer utan lyckades fa honom att ga med pa 30rp.

Totalt otrevlig person.

I ovrigt, en skolklass som skrattandes drog mig i skagget.
Sluta dra folk i skagget, ocharmigt varre.
Men jag far bjuda pa det.

Som sagt. En lang historia kort. Hela bloggen ar en lang historia kort.
Formar bara behandla en promille av allt som hander till blogginlagg.

Och nu ar det mycket negativt just i detta inlagg. Jag ar glad, om an lite solsonkad, vid god vigor och med hoppet i min nave som jag hojjer hogt upp mot skyn!


Och darhemma i Svedala da? Nar landet ar gratt far man vara desto farggrannare pa insidan. Hall ut.

Prevail | N of I

ps. en vacker dag ska jag svara pa alla fina snalla kommentarer. ds