... And the orchards will be in blossom. And the birds will be nesting in the hazel thicket. And they'll be sowing the summer barley in the lower fields... and eating the first of the strawberries with cream. Do you remember the taste of strawberries?
No Sam. I can't recall the taste of food... nor the sound of water... nor the touch of grass. I'm... naked in the dark, with nothing, no veil... between me... and the wheel of fire! I can see him... with my waking eyes!
Then let us be rid of it... once and for all! Come on, Mr. Frodo. I can't carry it for you... but I can carry you!
Sagan om Konungens aterkomst var pa TV imorse. Men det blev for mycket. Det racker med Indien just nu.
For en stund sedan sag jag den minsta personen jag sett. Nadde knappt upp till min midja. En gubbe med stora glasogon och en kapp eller stav som var dubbelt sa hog som han sjalv. Och jag maste medge att han sag mycket lustig ut. Hans rost var ljus, ville salja vykort. Men jag ville inte kopa hans vykort sa han skrek efter mig. "Sir please!"
Men jag gick.
Kanyakumari ar for ovrigt en ratt trist hala. Seg och trakig. Vore det inte for att det ar slutet pa landet skulle det inte vara nagon ide att vara har. Men jag har akt hit och fatt en kansla av fullbordan. Erovring, till och med.
Men annars ar sydspetsen som resten av indien, vackert hav, supersmutsig strand, illaluktande och mycket folk, de flesta vanliga.
Men alla manga stand som saljer saker, som fina tyger, smycken osv. Saljer har inte fina tyger och smycken. Utan 5rs billiga plastskitsaker. Urdumt. Overallt, plast. Synd.
Det ar synd men da jag trivs bast ar nar jag sitter pa taget pa vag nagonannanstans. Bara en langtan vidare. Hela tiden.
Inte grava dar jag star.
Pa andra sidan staketet daremot.
Igar var det mulet, hade gatt ut ut stan for att se solnedgangen. Men den fanns inte. Bara moln. Och sedan blev det morkt. Det ar som vanligt festival. Hogtalare i varje gathorn forsoker blasa bort allas trumhinnor. Vaknade 0600 imorse, tur att jag kopt oronproppar.
Taget ikvall som sagt, pa biljetten star det 18.00 men de pa hotellet sager att det bara gar ett tag harifran. 17.30. Bast att ta det sakra fore det andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du rör dig för mycket tror jag. Dt finns inget som man tröttnar på som att vara på driven i Indien. Hitta ett lungt ställe och skriv lite, det är det googledocs är till för. :)
SvaraRaderaGör inget särskilt är också bra, sov ät och skit som en yogi. Andas, långsamt. Var en del av Indien inte en besökare. kram
Hallå Nils, det är verkligen roligt att läsa din blogg. berättelsen förmedlar en så levande bild av både landet och resenären, det är då en reseskildring är som bäst. vad många platser du hunnit med, alla dessa upplevelser måste kunna bli som en skattkista att ösa ur när du så småningom återvänder till bleka hemlandet. jag trivs också nästan bäst på tåg, inspirerande att hänga mellan två geografiska punkter, mellan då och nu... Indiens sydspets har länge varit ett av mina dröm-mål, glädjer mig åt att få ta del av dina skildringar. hoppas du kan ta några behagliga vilodagar i Pondicherry nu och bara andas långsamt som M så fint skriver här ovan. kram från mamman
SvaraRadera