En resa till.

Om man tror att aka buss i detta land bara ar att kopa biljett, ta sig till stationen och ga ombord, sa misstar man sig sa mycket att man lika garna kan aka hem. Foljande utspelar sig i ett tillstand av lika delar go-with-flow-forvirring och utmattning.

Sa efter att ha gjort det jag skrev om i forra inlagget gick jag nojd tillbaka till resebyrans "kontor" pa bussterminalen/parkeringen och vantade pa att de skulle visa vilken buss jag skulle till.
De anstallda var glada och ville bli fotograderade med mig. Sa vi pratade lite, eller forsokte sa gott vi kunde da ingen var nagot vidare pa engelska. Plotsligt sager den ene, "Come, bus!"
Skont, jag ar trott och vill helst bara sjunka ner i bussatet.
Da kommer en motorcykel. Den ena killen tar min ryggsack och satter framfor foraren. Jag tar tillbaka den och sager nagot forvirrat. Kanske "No, what?"
"To the bus, to the bus."
"Bus not here?"
"To bus. To bus."
Go with the flow.
Sa jag satter min stora tunga vaska framfor foraren istallet.
"Okey?" Han nickar.
Jag satter mig bakom med ryggsacken oa ryggen, axelvaskan med allt vardefullt fastklamd under armen och en pase med drickor i ena handen. Den andra klamrar svettigt sig fast i handtaget bakom ryggen.
Sedan bar det ivag genom Coimbatores trafik. Och trafiken ar ju som den ar... Men vi kommer fram, till ett annat resekontor pa en liten gata strax intill den stora mycket trafikerade vagen vi kom ifran. Motorcyklisten mumlar nagot genom hjalmen.
"What, where is the bus?" Han mumlar nagot mer oharbart och pekar pa resekontoret. Sedan ropar han hogt pa Tamil och mannen pa resekontoret (ett hal i vaggen) ropar tillbaka. Jaja.
Go with the flow.

"Give me ticket." sager mannen over disken. Jag ger honom den. Han tittar pa den.
"Trivandrum?"
"No no, Varkala."
"Bus to Trivandrum."
"Yes I know that, but Varkala is on the way. You can drop me on the way."
Mannen ar tyst.
"Bus, at 9.15 right" Han nickar pa indiskt vis. Vickandes pa huvudet.
Jag satter mig pa den lilla trappan upp mot kontoret. Vantar. En buss kommer. Mannen vid disken skriker nagot. Folk runt om pa trottoaren borjar springa mot bussen, trangs och knuffas. Jag tittar pa klockan. 21.00. En kvart kvar. Tio minuter, fem, fyra.
"Excuse me sir!" Det ar mannen bakom disken.
"Yes?"
"Sorry, but bus has been changed. No seat number six. Fourteen."
"Seat number fourteen, ok. Where's the bus."
"Yes, sorry sir!"
"The bus?"
Han pekar over den ytterst trafikerade gatan.
"What I dont understand!" narmast ropar jag.
Han viftar och pekar. En annan man som star nedanfor trappan visar forbarmande.
"Come with me. Sir." Han leder mig mot gatan. Pa andra sidan star tre stora vita bussar.
"Bus over there?" Kul. En minut innan bussen ska ga och jag ska ta mig sjalv och alla vaskor forst over den forsta filen dar lastbilar, motorcyklar och autos tjuter forbi. Och sen over staketet till den andra filen.
Det ar da ens skills i spelet Frogger kommer val till pass.
Go with the flow.
Pa andra sidan kommer jag fram till ratt buss, av de tre, pa nagot vis. De stirrar pa min biljett ett tag.
"They said my seat was change, not number six. Number fourteen."
"No fourteen sir. Fifteen!"
"Okey, sure no problem."
"To Trivandrum sir!"
"No VARKALA." Jag pekar pa den handskrivna biljetten.
"Bus to Trivandrum sir."
"Yes I know that. But Varkala's on the way. You will drop me there."
"Trivandrum?"
"Varkala, Varkala."
"Okey sir." sager han med en blick som sager "jaja, sluta krangla och ga ombord bara."
Inne i bussen ar det mycket fint. Satena ar som sadana dar fotaljer som man drommer om att ha, som kan fallas bak och sa falls liksom nederdelen ut som fotstod. Mycket mjuka och skona. Jag lastar upp mina saker pa hyllan ovanfor. Kommer pa att jag kanske vill ha filten i ryggsacken. Bakom mig star en indisk man och vantar talmodigt (otroligt sallsynt, han knuffar inte pa mig och forsoker tranga sig forbi.) Till slut kommer jag tillratta och satter mig pa yttersatet.
"Sorry sir, your seat fifteen, by vindow. This my seat." Fullstandigt kollapsad borjar jag be om ursakt.
"Oh, sorry sir. I am really sorry sir, I thought, sir. Please, I am so sorry sir. Sir sir, please forgive me sir."
"It's okay." sager han.

Jag sjunker antligen ner i mitt sate och vantar pa att bussen ska lamna staden och komma ut pa landet. Dar trycker jag pa play, faller tillbaka satet sa jag nastan ligger ner. Ser upp pa stjarnorna genom de oppna fonstren. Vi aker genom Keralas djungler och skogar. Nattluften virvlar runt i bussen och jag upplever en av de lugnaste stunderna jag haft i Indien. Innan jag somnar staller jag mobilen sa att den ska ringa en halvtimme innan vi aker forbi Varkala. Litar inte alls pa att de kommer stanna bussen. Nils - Indiens bussokrati (buzzocrazy), 1-0. Haha!
Satet gungar mig till somns. Jag sover djupt.
Vaknar nagra timmar senare. Tanker pa hur skont det ar att fa sova. Stanger av mobilen. Tankar att de anda maste saga till mig nar det ar dags. Somnar om.

Jag drommer att jag, Henning och Tove aker rickshaw pa en gigantisk motorvag. Tove tycker foraren kor gudomligt bra medan vi sicksackar mellan lastbilarna. Jag tanker mest pa hur farligt det vore att krocka da nagon plotsligt knuffar pa mig.
Jag oppnar ogonen och vet inte alls var jag befinner mig.
"Sir, last stop." Jag ser mig omkring. En buss? Den star parkerad pa en smal och mork bakgata. Utanfor star man och tvattar bussen. Jag samlar ihop mina saker och vacklar ut.
"Were are you going sir?" Jag ser mig omrking pa den morka gatan. Gissar att jag maste vara i Trivandrum. Indiens bussokrati - Nils, 5-1.
"Oooh," jag ar knappt vaken, "I am going to... Varkala?"
"Varkala sir, 700rs."
"SEVENHUNDRED!" utropar jag och vaknar till en aning.
"Yes sir, very beutiful way."
"Okey that is to much."
"No no no sir. Standard prize."
"Too much."
"Whats your prize."
Jag gor en omojlig for att inte saga obefintlig berakning i huvudet. 500 ar lagom.
"No no no."
"To the busstation then."
"No sir please, 700."
"No take me to the busstation."
"No busses to Varkala." (Vilket saklart ar en valdig logn.)
"I want you to take me to busstation." Jag ar vaken nu, sitter visst redan i rickshawn.
"Okey sir, Varkala 500."
"To bussta... 500 Varkala, okey!"
Sa sitter jag dar i ricksawn medan den sicksackar mellan lastbilar. Det ar gryning. Sa vackert. Vi moter elefanter pa vagen som ar ute och gar i koppel. Solen lyser bakom oss. Men jag ar sa trott att jag knappt orkar ta in vad jag ser.

Till slut kommer vi fram, jag ber om att fa bli slappt vid havet bara. Racker honom fem skrynkliga lappar och ramlar av. Slapar mig upp for en lang backe. Satter mig pa vaskan och ser ut over stranden. Letar fram guideboken och inser att jag klattrat upp pa fel klippa.

Men det gor ingenting for jag ar antligen framme.