... and the jack of hearts.

Backpackerland.
Kanske lamnade jag Varkala lite for tidigt. Formodligen inte. Men det var mycket gott att vara dar. Det fanns ett stalle som hette ABBA Restaurant som jag undvek till varje pris. En svensk och en indisk flagga bredvid varanda. Dock ingen ABBA-musik som tur var.
Men imorse nar jag forsokt fa menyn i en halvtimme pa Little Tibetan Bakery (samsta servicen nagonsin pa de flesta stallen i Varkala. Om man inte var ung tjej. Da fick man basta servicen nagonsin fran alla unga nepalseser.) Sa jag gick ut, tankte for mig sjalv att nasta stalle jag passerar tar jag.
Hello ABBA-restuarant. Dock utan musiken. Jag markte dock att de spelade Peps en gang. Det var ju lite kul. Nar jag atit upp min ABBA special breakfast kom en ung ultrasocial vasterlanning och undrade om hon kunde sitta vid mitt bord. Hon undrade var jag kom ifran.
"Sweden."
"Jaha, du ar svensk."
"Yes, and you?"

Efter tva veckor utan att ha yttrat ett svenskt ord kandes det konstigt i munnen att forma alla svenska ljud. Hursomhelst. Eller forresten, for varje gang jag hort svenskar har jag kant mig avslojad. Att jag tillhor nagonannanstans. Att jag ar del av ett folk. Olustigt.
Hursomhelst. Hon jobbade dar i tva manader. Skriva alla kvitton, sjukt trakigt men samtidigt grymt roligt. Att fa vara dar och traffa alla. Trots att hon varit i Indien varje vinter sju ar i rad sa hade jag varit pa fler platser an hon.
Mitt tag skulle passas och jag var tvungen att ta ett sista dopp i Varkalas varma vatten.
"Vi ses" sa jag. Andrade mig nar jag stod i havet, tankte att det var ett fruktansvart daligt presterat avsked, och var tvungen att ga tillbaka och ta tillbaka vad jag sagt. Jag klampade in dyblot och stressad pa stallet utan ABBA-musik och aggresivt papekade att vi inte ens hade presenterat oss ordentligt.
von Utterhell hette hon nar vi bytte facebook. Fast von var bara pa skoj.
"Ett facebook-skamt?" undrade jag lite drygt och gick. Men var nojd med det jag sa.

Ett tag kommer lastat.
Med bleka vasterlanningar.
Pa taget satt jag i dorroppningen och kande mig som en riktigt Backpacker med smutsiga klader och sand pa fotterna. Det var roligt att se alla turister som av huden att doma just hade landat i landet. Som unga finnar som sat stela och tysta langst ut pa sina platser trots att ingen annan satt i baset och de lika garna kunde sitta vid fonstret och titta ut. Pa det otroligt vackra som passerade bara nagon meter och lite stal bredvid. Men de satt pa sina platser, mumlade tyst med varandra ibland. Precis som jag for en tva manaders resa sedan.

Jaha. Nu sitter jag har. Det ar egentligen bara ett stop pa vagen. Har just atit (Paneer butter masala, 2 butter roti och ett glas fresh lemon juice som var sa god att jag bestallde en till. 145rs.)
Nu ska jag snart ga ner till kusten, sista platsen i indien. Langre soderut kan man inte komma. Har ett rum pa det enda "Top end"-stallet som Lonely Planet skriver om. Eller "The Book" som den ironiskt kallas i en mycket rolig bok jag just last. Men rummet kostar bara (700rs) och har bade dubbelsang, tv, eget badrum och balkong med havsutsikt. Dessutom laundry service. Alla mina klader ar i behov av tvatt, inte en pinal ren.

Det ar varmt. Morkt eftersom det ar sent pa kvallen.
Tagstationen, en av de forsta i landet var liten och man sag havet direkt nar man klev av taget. Det vilar en luftigt surrealistik kansla over den lilla stan. Som mest verkar vara en stor lang gata mot spetsen/hamnen och nagra kvarter pa vardera sida. Det kanns i hela kroppen att jag ar pa spetsen av ett jattelikt land. Som om varenda nervtrad, anda fran Himalaya och genom djungler, floddeltan, backwaters och risfalt strommar ut i havet har. Men pa ett befriande satt. Trots hettan, som forvisso ar uthardlig da det flaktar friskt, sa andas man mycket latt.

Hej da sa lange // N
Havet alltsa. Ska forsoka passa soluppgangen.