14/2
Sista sidan. Skrivs på Varkalas klippor. Högt över havet. Jag klarade det. Varje sida är nedtecknad. Bussen stannade aldrig vid Varkala. Men jag kom hit ändå. I havet simmar ett par i morgonens vågor. Jag förbannar dem inte. Håller på att avsluta resan. På något vis är det dags att åka hem. Så jag kan längta bort igen...
Sedan var allt över. Jag klev ut tillbaka till Indien, insåg just att jag missat solnedgången. Det var då jag insåg vidden av vad jag gjort. Att det fanns ett slut och att det hade ett datum.
Jag undrade om jag var redo att komma hem, om jag någonsin varit redo att komma hem. Jag ville röra marken, träden och bladen. Tala med människorna. Känna Indien. För första gången kände jag gemenskap med alla de andra som reste runt i detta väldiga rike.
Jag ville tala med dem, om vårt Indien. Jag ville vara i Indien. Jag såg månen som en enda tunn skärva. Två fullmånar hade passerat.
Hade jag förändrats? Handlederna täcktes av fler armband än någonsin, flera småsår på kroppen, insektsbett och sårskorpor. Kroppen kokade av hetta och solbränna. Kanske även av ett visst självförtroende.
Det var bara några få solnedgångar kvar.
Något sa mig ändå att detta inte var slutet. Bara en naturlig fortsättning på ett längre skeende. Jag skulle vidare. Jag skulle återvända hit en dag med nya krafter.
Jag skulle hem.
24/1
Att resa är att befinna sig i nuet och endast nuet.
Var situation för sig.
När man stänger dörren om sitt hem är det som att stanna tiden däri.
Men samtidigt pågår tiden. Livet, där hemma utan dig. Fast ändå inte. För dig pågår livet här. Nu och endast nu. Ditt liv, din tid pågår inte hemma.
Och ändå, vid den tidpunkt då du åter öppnar dörren till det du kallar hemma sätter du åter igång den tid du en gång stannade.
Bara med den skillnaden att de andras tid hela tiden pågått där. En tidslucka uppstår. Du har gått miste om något, eller rättare sagt, bytt en tid mot en annan.
Allt är som förut men ändå aldrig detsamma.
Tiden du stannade kommer aldrig igen.
Att komma hem är som att resa i tiden.
इन्देंइन्दिएन वि सेस एन वक्कर दाग।
जगअल्स्कर दिग। जग हतर दिग
ஜாக் அடேர்வந்தர்
din Nils
söndag 28 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
I will kick and scream or kneel and plead.
So.
Igar var det fodelsedagspartaj for en i klassen. Socialchock!
Ett hustak, en halvmane och ett antal kingfisher samsades med glada norrman, och ett par svenskar. Det var trevligt helt enkelt.
Men pa hemvagen blev jag nastan uppaten av en flock arga vildhundar. Javla dem, jag far val ocksa ga pa gatan?
Nu ska jag inom en minut hoppa ut i indien igen. Dar ar det varmt som tusan.
Ska shoppa loss pa piratkopierade bollywoodfilmer och kanske lite vasterlandska.
Vem vet?
Ses / N
Igar var det fodelsedagspartaj for en i klassen. Socialchock!
Ett hustak, en halvmane och ett antal kingfisher samsades med glada norrman, och ett par svenskar. Det var trevligt helt enkelt.
Men pa hemvagen blev jag nastan uppaten av en flock arga vildhundar. Javla dem, jag far val ocksa ga pa gatan?
Nu ska jag inom en minut hoppa ut i indien igen. Dar ar det varmt som tusan.
Ska shoppa loss pa piratkopierade bollywoodfilmer och kanske lite vasterlandska.
Vem vet?
Ses / N
Toplistor
Användbara fraser:
1. Hello! (Med en vänlig men bestämd ton som menar "nej tack, jag vill inte ha något, hej då. Yttras med fördel precis i det ögonblick som man passerar krängaren och känns trevligare än att bara ignorera.")
2. No sorry. Ni Im sorry. No.
3. I am from sviiiden! No SWEDEN... Europe.
4. How much?
5. No, thats too much!
Billigast:
1. Gaya
2. Puri
3. Goa
Dyrast:
1. Mumbai
2. Udaipur
3. Pondicherry
Tråkigast:
1. Gaya
2. Kanyukamari
3. Fort Kochin
Favoritmat:
1. Malai kofta
2. Paneer tikka masala
3. Allt annat
Otrevliga indier:
1. Galna rickshawföraren
2. Giri
3. Killen på bussen mellan Kanykamari och Pondicherry som ville vara kompis och gick igenom alla sina bilder på mobilen och sen gick och hämtade sin brors telefon och gick igenom alla bilderna på den. Klockan 04.47 på natten. Senare ville han smaka på mitt äpple. Det enda jag hade på en 20 timmars bussresa, och åt upp hela samt drack upp allt mitt vatten.
Trevliga indier:
1. Papa Raj på stället där jag bor nu i Pondi.
2. Giri.
3. Killen på bussen från Chennai till Pondicherry. En ung student som berättade väldigt mycket om Indien med väldigt insiktsfull distans till det hela. Och inte det vanliga "India is the best country in the world"
Finast stränder:
1. Varkala
2. Goa
3. Puri
My Favorite Things
Så nu lever jag slappa dagar i Pondicherry. Har två dagar i rad gått upp i ottan för att följa med bussen till Henning och Toves skola. Varför det kan man undra?
För att skolan är belägen på Kailash Beach Resort, en lyxresort. Gratis frukostbuffebuffé - nybakat bröd, té, kaffe, sallad, idly, färskpressad juice etc etc.
Sen har de lektion i 2-4 timmar då jag har haft valet mellan att ligga på stranden eller i hängmattan i skuggan av palmerna. Jag har valt de senaste. Läst lite men mest sovit i hängmattan. Sen blir det lunch. Gratis stor lunchbuffé med efterrätt (varje dag), idag var det ananaskaka.
Efter lunch har vi gått ner till stranden och slappat, och badat lite. Sen bussen tillbaka.
Inte mycket tankar bakom pannan, bara vila, mat, bad, sömn, mat igen.
Ingen atomvinter så långt ögat kan nå.
fredag 19 februari 2010
Dessutom
Glada, trygga besked fran arbetslivet dar hemma.
"Hej Nils!
Du är så välkommen tillbaka till oss!
Jag har skickat hem ett fecesprov som jag vill att du lämnar (till Halluxa) in så snabbt du kommer hem för att kunna jobba hos oss.
Vi hörs,
Birgitta"
och
Slitsam sommar alltsa. Men det far man ta efter en varm vinter.
"Hej Nils!
Du är så välkommen tillbaka till oss!
Jag har skickat hem ett fecesprov som jag vill att du lämnar (till Halluxa) in så snabbt du kommer hem för att kunna jobba hos oss.
Vi hörs,
Birgitta"
och
"Hej Nils!
Slitsam sommar alltsa. Men det far man ta efter en varm vinter.
torsdag 18 februari 2010
Do you remember the Shire, Mr. Frodo? It'll be spring soon.
... And the orchards will be in blossom. And the birds will be nesting in the hazel thicket. And they'll be sowing the summer barley in the lower fields... and eating the first of the strawberries with cream. Do you remember the taste of strawberries?
No Sam. I can't recall the taste of food... nor the sound of water... nor the touch of grass. I'm... naked in the dark, with nothing, no veil... between me... and the wheel of fire! I can see him... with my waking eyes!
Then let us be rid of it... once and for all! Come on, Mr. Frodo. I can't carry it for you... but I can carry you!
Sagan om Konungens aterkomst var pa TV imorse. Men det blev for mycket. Det racker med Indien just nu.
For en stund sedan sag jag den minsta personen jag sett. Nadde knappt upp till min midja. En gubbe med stora glasogon och en kapp eller stav som var dubbelt sa hog som han sjalv. Och jag maste medge att han sag mycket lustig ut. Hans rost var ljus, ville salja vykort. Men jag ville inte kopa hans vykort sa han skrek efter mig. "Sir please!"
Men jag gick.
Kanyakumari ar for ovrigt en ratt trist hala. Seg och trakig. Vore det inte for att det ar slutet pa landet skulle det inte vara nagon ide att vara har. Men jag har akt hit och fatt en kansla av fullbordan. Erovring, till och med.
Men annars ar sydspetsen som resten av indien, vackert hav, supersmutsig strand, illaluktande och mycket folk, de flesta vanliga.
Men alla manga stand som saljer saker, som fina tyger, smycken osv. Saljer har inte fina tyger och smycken. Utan 5rs billiga plastskitsaker. Urdumt. Overallt, plast. Synd.
Det ar synd men da jag trivs bast ar nar jag sitter pa taget pa vag nagonannanstans. Bara en langtan vidare. Hela tiden.
Inte grava dar jag star.
Pa andra sidan staketet daremot.
Igar var det mulet, hade gatt ut ut stan for att se solnedgangen. Men den fanns inte. Bara moln. Och sedan blev det morkt. Det ar som vanligt festival. Hogtalare i varje gathorn forsoker blasa bort allas trumhinnor. Vaknade 0600 imorse, tur att jag kopt oronproppar.
Taget ikvall som sagt, pa biljetten star det 18.00 men de pa hotellet sager att det bara gar ett tag harifran. 17.30. Bast att ta det sakra fore det andra.
No Sam. I can't recall the taste of food... nor the sound of water... nor the touch of grass. I'm... naked in the dark, with nothing, no veil... between me... and the wheel of fire! I can see him... with my waking eyes!
Then let us be rid of it... once and for all! Come on, Mr. Frodo. I can't carry it for you... but I can carry you!
Sagan om Konungens aterkomst var pa TV imorse. Men det blev for mycket. Det racker med Indien just nu.
For en stund sedan sag jag den minsta personen jag sett. Nadde knappt upp till min midja. En gubbe med stora glasogon och en kapp eller stav som var dubbelt sa hog som han sjalv. Och jag maste medge att han sag mycket lustig ut. Hans rost var ljus, ville salja vykort. Men jag ville inte kopa hans vykort sa han skrek efter mig. "Sir please!"
Men jag gick.
Kanyakumari ar for ovrigt en ratt trist hala. Seg och trakig. Vore det inte for att det ar slutet pa landet skulle det inte vara nagon ide att vara har. Men jag har akt hit och fatt en kansla av fullbordan. Erovring, till och med.
Men annars ar sydspetsen som resten av indien, vackert hav, supersmutsig strand, illaluktande och mycket folk, de flesta vanliga.
Men alla manga stand som saljer saker, som fina tyger, smycken osv. Saljer har inte fina tyger och smycken. Utan 5rs billiga plastskitsaker. Urdumt. Overallt, plast. Synd.
Det ar synd men da jag trivs bast ar nar jag sitter pa taget pa vag nagonannanstans. Bara en langtan vidare. Hela tiden.
Inte grava dar jag star.
Pa andra sidan staketet daremot.
Igar var det mulet, hade gatt ut ut stan for att se solnedgangen. Men den fanns inte. Bara moln. Och sedan blev det morkt. Det ar som vanligt festival. Hogtalare i varje gathorn forsoker blasa bort allas trumhinnor. Vaknade 0600 imorse, tur att jag kopt oronproppar.
Taget ikvall som sagt, pa biljetten star det 18.00 men de pa hotellet sager att det bara gar ett tag harifran. 17.30. Bast att ta det sakra fore det andra.
onsdag 17 februari 2010
... and the jack of hearts.
Backpackerland.
Kanske lamnade jag Varkala lite for tidigt. Formodligen inte. Men det var mycket gott att vara dar. Det fanns ett stalle som hette ABBA Restaurant som jag undvek till varje pris. En svensk och en indisk flagga bredvid varanda. Dock ingen ABBA-musik som tur var.
Men imorse nar jag forsokt fa menyn i en halvtimme pa Little Tibetan Bakery (samsta servicen nagonsin pa de flesta stallen i Varkala. Om man inte var ung tjej. Da fick man basta servicen nagonsin fran alla unga nepalseser.) Sa jag gick ut, tankte for mig sjalv att nasta stalle jag passerar tar jag.
Hello ABBA-restuarant. Dock utan musiken. Jag markte dock att de spelade Peps en gang. Det var ju lite kul. Nar jag atit upp min ABBA special breakfast kom en ung ultrasocial vasterlanning och undrade om hon kunde sitta vid mitt bord. Hon undrade var jag kom ifran.
"Sweden."
"Jaha, du ar svensk."
"Yes, and you?"
Efter tva veckor utan att ha yttrat ett svenskt ord kandes det konstigt i munnen att forma alla svenska ljud. Hursomhelst. Eller forresten, for varje gang jag hort svenskar har jag kant mig avslojad. Att jag tillhor nagonannanstans. Att jag ar del av ett folk. Olustigt.
Hursomhelst. Hon jobbade dar i tva manader. Skriva alla kvitton, sjukt trakigt men samtidigt grymt roligt. Att fa vara dar och traffa alla. Trots att hon varit i Indien varje vinter sju ar i rad sa hade jag varit pa fler platser an hon.
Mitt tag skulle passas och jag var tvungen att ta ett sista dopp i Varkalas varma vatten.
"Vi ses" sa jag. Andrade mig nar jag stod i havet, tankte att det var ett fruktansvart daligt presterat avsked, och var tvungen att ga tillbaka och ta tillbaka vad jag sagt. Jag klampade in dyblot och stressad pa stallet utan ABBA-musik och aggresivt papekade att vi inte ens hade presenterat oss ordentligt.
von Utterhell hette hon nar vi bytte facebook. Fast von var bara pa skoj.
"Ett facebook-skamt?" undrade jag lite drygt och gick. Men var nojd med det jag sa.
Ett tag kommer lastat.
Med bleka vasterlanningar.
Pa taget satt jag i dorroppningen och kande mig som en riktigt Backpacker med smutsiga klader och sand pa fotterna. Det var roligt att se alla turister som av huden att doma just hade landat i landet. Som unga finnar som sat stela och tysta langst ut pa sina platser trots att ingen annan satt i baset och de lika garna kunde sitta vid fonstret och titta ut. Pa det otroligt vackra som passerade bara nagon meter och lite stal bredvid. Men de satt pa sina platser, mumlade tyst med varandra ibland. Precis som jag for en tva manaders resa sedan.
Jaha. Nu sitter jag har. Det ar egentligen bara ett stop pa vagen. Har just atit (Paneer butter masala, 2 butter roti och ett glas fresh lemon juice som var sa god att jag bestallde en till. 145rs.)
Nu ska jag snart ga ner till kusten, sista platsen i indien. Langre soderut kan man inte komma. Har ett rum pa det enda "Top end"-stallet som Lonely Planet skriver om. Eller "The Book" som den ironiskt kallas i en mycket rolig bok jag just last. Men rummet kostar bara (700rs) och har bade dubbelsang, tv, eget badrum och balkong med havsutsikt. Dessutom laundry service. Alla mina klader ar i behov av tvatt, inte en pinal ren.
Det ar varmt. Morkt eftersom det ar sent pa kvallen.
Tagstationen, en av de forsta i landet var liten och man sag havet direkt nar man klev av taget. Det vilar en luftigt surrealistik kansla over den lilla stan. Som mest verkar vara en stor lang gata mot spetsen/hamnen och nagra kvarter pa vardera sida. Det kanns i hela kroppen att jag ar pa spetsen av ett jattelikt land. Som om varenda nervtrad, anda fran Himalaya och genom djungler, floddeltan, backwaters och risfalt strommar ut i havet har. Men pa ett befriande satt. Trots hettan, som forvisso ar uthardlig da det flaktar friskt, sa andas man mycket latt.
Hej da sa lange // N
Havet alltsa. Ska forsoka passa soluppgangen.
Kanske lamnade jag Varkala lite for tidigt. Formodligen inte. Men det var mycket gott att vara dar. Det fanns ett stalle som hette ABBA Restaurant som jag undvek till varje pris. En svensk och en indisk flagga bredvid varanda. Dock ingen ABBA-musik som tur var.
Men imorse nar jag forsokt fa menyn i en halvtimme pa Little Tibetan Bakery (samsta servicen nagonsin pa de flesta stallen i Varkala. Om man inte var ung tjej. Da fick man basta servicen nagonsin fran alla unga nepalseser.) Sa jag gick ut, tankte for mig sjalv att nasta stalle jag passerar tar jag.
Hello ABBA-restuarant. Dock utan musiken. Jag markte dock att de spelade Peps en gang. Det var ju lite kul. Nar jag atit upp min ABBA special breakfast kom en ung ultrasocial vasterlanning och undrade om hon kunde sitta vid mitt bord. Hon undrade var jag kom ifran.
"Sweden."
"Jaha, du ar svensk."
"Yes, and you?"
Efter tva veckor utan att ha yttrat ett svenskt ord kandes det konstigt i munnen att forma alla svenska ljud. Hursomhelst. Eller forresten, for varje gang jag hort svenskar har jag kant mig avslojad. Att jag tillhor nagonannanstans. Att jag ar del av ett folk. Olustigt.
Hursomhelst. Hon jobbade dar i tva manader. Skriva alla kvitton, sjukt trakigt men samtidigt grymt roligt. Att fa vara dar och traffa alla. Trots att hon varit i Indien varje vinter sju ar i rad sa hade jag varit pa fler platser an hon.
Mitt tag skulle passas och jag var tvungen att ta ett sista dopp i Varkalas varma vatten.
"Vi ses" sa jag. Andrade mig nar jag stod i havet, tankte att det var ett fruktansvart daligt presterat avsked, och var tvungen att ga tillbaka och ta tillbaka vad jag sagt. Jag klampade in dyblot och stressad pa stallet utan ABBA-musik och aggresivt papekade att vi inte ens hade presenterat oss ordentligt.
von Utterhell hette hon nar vi bytte facebook. Fast von var bara pa skoj.
"Ett facebook-skamt?" undrade jag lite drygt och gick. Men var nojd med det jag sa.
Ett tag kommer lastat.
Med bleka vasterlanningar.
Pa taget satt jag i dorroppningen och kande mig som en riktigt Backpacker med smutsiga klader och sand pa fotterna. Det var roligt att se alla turister som av huden att doma just hade landat i landet. Som unga finnar som sat stela och tysta langst ut pa sina platser trots att ingen annan satt i baset och de lika garna kunde sitta vid fonstret och titta ut. Pa det otroligt vackra som passerade bara nagon meter och lite stal bredvid. Men de satt pa sina platser, mumlade tyst med varandra ibland. Precis som jag for en tva manaders resa sedan.
Jaha. Nu sitter jag har. Det ar egentligen bara ett stop pa vagen. Har just atit (Paneer butter masala, 2 butter roti och ett glas fresh lemon juice som var sa god att jag bestallde en till. 145rs.)
Nu ska jag snart ga ner till kusten, sista platsen i indien. Langre soderut kan man inte komma. Har ett rum pa det enda "Top end"-stallet som Lonely Planet skriver om. Eller "The Book" som den ironiskt kallas i en mycket rolig bok jag just last. Men rummet kostar bara (700rs) och har bade dubbelsang, tv, eget badrum och balkong med havsutsikt. Dessutom laundry service. Alla mina klader ar i behov av tvatt, inte en pinal ren.
Det ar varmt. Morkt eftersom det ar sent pa kvallen.
Tagstationen, en av de forsta i landet var liten och man sag havet direkt nar man klev av taget. Det vilar en luftigt surrealistik kansla over den lilla stan. Som mest verkar vara en stor lang gata mot spetsen/hamnen och nagra kvarter pa vardera sida. Det kanns i hela kroppen att jag ar pa spetsen av ett jattelikt land. Som om varenda nervtrad, anda fran Himalaya och genom djungler, floddeltan, backwaters och risfalt strommar ut i havet har. Men pa ett befriande satt. Trots hettan, som forvisso ar uthardlig da det flaktar friskt, sa andas man mycket latt.
Hej da sa lange // N
Havet alltsa. Ska forsoka passa soluppgangen.
måndag 15 februari 2010
It's a mobile world
Eller: Oh heaven is a place on earth. Men jag maste medge att jag gillar den forsta titeln bast.
(obs, se aven inlagget under om resan hit.)
Och jag som undrade var alla svenskar haller hus. Dem ar ju har! I detta vackra getto.
Bikinibekladda backpackers och tjocka tanter och gubbar om varandra.
Forsta dagen pa stranden gick man i bla shorst och t-shirts omrking och blaste i visselpipor pa indierna som simmade for nara alla halvnakna vasterlandska tjejer. Visslade dem till sig och sa at dem att halla sig pa avstand.
Vilket gjorde mig forst mycket arg. Sedan tankte jag att det kanske ar bra, om jag vore tjej kanske jag skulle tycka det var skont att nagon sa at alla som spanade.
Men sen tankte jag att vi vasterlanningar alltid klagar pa invandrare att de ska anpassa sig till var kultur. Och vad gor vi da, springer omkring halvnakna pa deras strander.
Kanske om de blakladda visselpiporna blaste av humanitara skal, kanske skulle det vara annorlunda. Nu ar det endast kapitalistiska skal. Om formogna tjejer blir utsatta for harrasments pa stranden kommer de inte dit och spenderar.
Jag gav upp och gick och badade.
Det ar omojligt varmt har, i luften som i havet. Knappt att man blir svalkad. Jag skulle kunna klaga pa det. Jag skulle kunna tycka att sanden ar for varm, att den inte gar att ga barfota i. Men det gor jag inte ;)
Varkala ar som sagt fruktansvart vackert. Men det var ikvall, nar jag gick ivag bort fran sjalva huvudstranden som vartenda harstra pa min kropp reste sig. Jag hade gatt ivag for att se pa solnedgangen pa en annan strand. En kilometer norr om sjalva turistgettot.
Bara nagra enstaka turister som passerade. Hoga klippar och flera tomma strander.
Jag satt i det torkade graset, en liten butik i ett skjul bakom mig salde vatten och kakor. De anstallda skojade och lekte.
Det blev en sned solnedgang. Solen liksom forsvann bakom ett osynligt moln. Asch jag kan inte forklara det. Inte heller hur ofattbart vackert det var. Kroppen ros, som en skonhetens renonanslada. Inte ens bilder kan visa hur verkligt skont det var.
Det ar den vackraste plats jag nagonsin varit pa.
(obs, se aven inlagget under om resan hit.)
Och jag som undrade var alla svenskar haller hus. Dem ar ju har! I detta vackra getto.
Bikinibekladda backpackers och tjocka tanter och gubbar om varandra.
Forsta dagen pa stranden gick man i bla shorst och t-shirts omrking och blaste i visselpipor pa indierna som simmade for nara alla halvnakna vasterlandska tjejer. Visslade dem till sig och sa at dem att halla sig pa avstand.
Vilket gjorde mig forst mycket arg. Sedan tankte jag att det kanske ar bra, om jag vore tjej kanske jag skulle tycka det var skont att nagon sa at alla som spanade.
Men sen tankte jag att vi vasterlanningar alltid klagar pa invandrare att de ska anpassa sig till var kultur. Och vad gor vi da, springer omkring halvnakna pa deras strander.
Kanske om de blakladda visselpiporna blaste av humanitara skal, kanske skulle det vara annorlunda. Nu ar det endast kapitalistiska skal. Om formogna tjejer blir utsatta for harrasments pa stranden kommer de inte dit och spenderar.
Jag gav upp och gick och badade.
Det ar omojligt varmt har, i luften som i havet. Knappt att man blir svalkad. Jag skulle kunna klaga pa det. Jag skulle kunna tycka att sanden ar for varm, att den inte gar att ga barfota i. Men det gor jag inte ;)
Varkala ar som sagt fruktansvart vackert. Men det var ikvall, nar jag gick ivag bort fran sjalva huvudstranden som vartenda harstra pa min kropp reste sig. Jag hade gatt ivag for att se pa solnedgangen pa en annan strand. En kilometer norr om sjalva turistgettot.
Bara nagra enstaka turister som passerade. Hoga klippar och flera tomma strander.
Jag satt i det torkade graset, en liten butik i ett skjul bakom mig salde vatten och kakor. De anstallda skojade och lekte.
Det blev en sned solnedgang. Solen liksom forsvann bakom ett osynligt moln. Asch jag kan inte forklara det. Inte heller hur ofattbart vackert det var. Kroppen ros, som en skonhetens renonanslada. Inte ens bilder kan visa hur verkligt skont det var.
Det ar den vackraste plats jag nagonsin varit pa.
En resa till.
Om man tror att aka buss i detta land bara ar att kopa biljett, ta sig till stationen och ga ombord, sa misstar man sig sa mycket att man lika garna kan aka hem. Foljande utspelar sig i ett tillstand av lika delar go-with-flow-forvirring och utmattning.
Sa efter att ha gjort det jag skrev om i forra inlagget gick jag nojd tillbaka till resebyrans "kontor" pa bussterminalen/parkeringen och vantade pa att de skulle visa vilken buss jag skulle till.
De anstallda var glada och ville bli fotograderade med mig. Sa vi pratade lite, eller forsokte sa gott vi kunde da ingen var nagot vidare pa engelska. Plotsligt sager den ene, "Come, bus!"
Skont, jag ar trott och vill helst bara sjunka ner i bussatet.
Da kommer en motorcykel. Den ena killen tar min ryggsack och satter framfor foraren. Jag tar tillbaka den och sager nagot forvirrat. Kanske "No, what?"
"To the bus, to the bus."
"Bus not here?"
"To bus. To bus."
Go with the flow.
Sa jag satter min stora tunga vaska framfor foraren istallet.
"Okey?" Han nickar.
Jag satter mig bakom med ryggsacken oa ryggen, axelvaskan med allt vardefullt fastklamd under armen och en pase med drickor i ena handen. Den andra klamrar svettigt sig fast i handtaget bakom ryggen.
Sedan bar det ivag genom Coimbatores trafik. Och trafiken ar ju som den ar... Men vi kommer fram, till ett annat resekontor pa en liten gata strax intill den stora mycket trafikerade vagen vi kom ifran. Motorcyklisten mumlar nagot genom hjalmen.
"What, where is the bus?" Han mumlar nagot mer oharbart och pekar pa resekontoret. Sedan ropar han hogt pa Tamil och mannen pa resekontoret (ett hal i vaggen) ropar tillbaka. Jaja.
Go with the flow.
"Give me ticket." sager mannen over disken. Jag ger honom den. Han tittar pa den.
"Trivandrum?"
"No no, Varkala."
"Bus to Trivandrum."
"Yes I know that, but Varkala is on the way. You can drop me on the way."
Mannen ar tyst.
"Bus, at 9.15 right" Han nickar pa indiskt vis. Vickandes pa huvudet.
Jag satter mig pa den lilla trappan upp mot kontoret. Vantar. En buss kommer. Mannen vid disken skriker nagot. Folk runt om pa trottoaren borjar springa mot bussen, trangs och knuffas. Jag tittar pa klockan. 21.00. En kvart kvar. Tio minuter, fem, fyra.
"Excuse me sir!" Det ar mannen bakom disken.
"Yes?"
"Sorry, but bus has been changed. No seat number six. Fourteen."
"Seat number fourteen, ok. Where's the bus."
"Yes, sorry sir!"
"The bus?"
Han pekar over den ytterst trafikerade gatan.
"What I dont understand!" narmast ropar jag.
Han viftar och pekar. En annan man som star nedanfor trappan visar forbarmande.
"Come with me. Sir." Han leder mig mot gatan. Pa andra sidan star tre stora vita bussar.
"Bus over there?" Kul. En minut innan bussen ska ga och jag ska ta mig sjalv och alla vaskor forst over den forsta filen dar lastbilar, motorcyklar och autos tjuter forbi. Och sen over staketet till den andra filen.
Det ar da ens skills i spelet Frogger kommer val till pass.
Go with the flow.
Pa andra sidan kommer jag fram till ratt buss, av de tre, pa nagot vis. De stirrar pa min biljett ett tag.
"They said my seat was change, not number six. Number fourteen."
"No fourteen sir. Fifteen!"
"Okey, sure no problem."
"To Trivandrum sir!"
"No VARKALA." Jag pekar pa den handskrivna biljetten.
"Bus to Trivandrum sir."
"Yes I know that. But Varkala's on the way. You will drop me there."
"Trivandrum?"
"Varkala, Varkala."
"Okey sir." sager han med en blick som sager "jaja, sluta krangla och ga ombord bara."
Inne i bussen ar det mycket fint. Satena ar som sadana dar fotaljer som man drommer om att ha, som kan fallas bak och sa falls liksom nederdelen ut som fotstod. Mycket mjuka och skona. Jag lastar upp mina saker pa hyllan ovanfor. Kommer pa att jag kanske vill ha filten i ryggsacken. Bakom mig star en indisk man och vantar talmodigt (otroligt sallsynt, han knuffar inte pa mig och forsoker tranga sig forbi.) Till slut kommer jag tillratta och satter mig pa yttersatet.
"Sorry sir, your seat fifteen, by vindow. This my seat." Fullstandigt kollapsad borjar jag be om ursakt.
"Oh, sorry sir. I am really sorry sir, I thought, sir. Please, I am so sorry sir. Sir sir, please forgive me sir."
"It's okay." sager han.
Jag sjunker antligen ner i mitt sate och vantar pa att bussen ska lamna staden och komma ut pa landet. Dar trycker jag pa play, faller tillbaka satet sa jag nastan ligger ner. Ser upp pa stjarnorna genom de oppna fonstren. Vi aker genom Keralas djungler och skogar. Nattluften virvlar runt i bussen och jag upplever en av de lugnaste stunderna jag haft i Indien. Innan jag somnar staller jag mobilen sa att den ska ringa en halvtimme innan vi aker forbi Varkala. Litar inte alls pa att de kommer stanna bussen. Nils - Indiens bussokrati (buzzocrazy), 1-0. Haha!
Satet gungar mig till somns. Jag sover djupt.
Vaknar nagra timmar senare. Tanker pa hur skont det ar att fa sova. Stanger av mobilen. Tankar att de anda maste saga till mig nar det ar dags. Somnar om.
Jag drommer att jag, Henning och Tove aker rickshaw pa en gigantisk motorvag. Tove tycker foraren kor gudomligt bra medan vi sicksackar mellan lastbilarna. Jag tanker mest pa hur farligt det vore att krocka da nagon plotsligt knuffar pa mig.
Jag oppnar ogonen och vet inte alls var jag befinner mig.
"Sir, last stop." Jag ser mig omkring. En buss? Den star parkerad pa en smal och mork bakgata. Utanfor star man och tvattar bussen. Jag samlar ihop mina saker och vacklar ut.
"Were are you going sir?" Jag ser mig omrking pa den morka gatan. Gissar att jag maste vara i Trivandrum. Indiens bussokrati - Nils, 5-1.
"Oooh," jag ar knappt vaken, "I am going to... Varkala?"
"Varkala sir, 700rs."
"SEVENHUNDRED!" utropar jag och vaknar till en aning.
"Yes sir, very beutiful way."
"Okey that is to much."
"No no no sir. Standard prize."
"Too much."
"Whats your prize."
Jag gor en omojlig for att inte saga obefintlig berakning i huvudet. 500 ar lagom.
"No no no."
"To the busstation then."
"No sir please, 700."
"No take me to the busstation."
"No busses to Varkala." (Vilket saklart ar en valdig logn.)
"I want you to take me to busstation." Jag ar vaken nu, sitter visst redan i rickshawn.
"Okey sir, Varkala 500."
"To bussta... 500 Varkala, okey!"
Sa sitter jag dar i ricksawn medan den sicksackar mellan lastbilar. Det ar gryning. Sa vackert. Vi moter elefanter pa vagen som ar ute och gar i koppel. Solen lyser bakom oss. Men jag ar sa trott att jag knappt orkar ta in vad jag ser.
Till slut kommer vi fram, jag ber om att fa bli slappt vid havet bara. Racker honom fem skrynkliga lappar och ramlar av. Slapar mig upp for en lang backe. Satter mig pa vaskan och ser ut over stranden. Letar fram guideboken och inser att jag klattrat upp pa fel klippa.
Men det gor ingenting for jag ar antligen framme.
Sa efter att ha gjort det jag skrev om i forra inlagget gick jag nojd tillbaka till resebyrans "kontor" pa bussterminalen/parkeringen och vantade pa att de skulle visa vilken buss jag skulle till.
De anstallda var glada och ville bli fotograderade med mig. Sa vi pratade lite, eller forsokte sa gott vi kunde da ingen var nagot vidare pa engelska. Plotsligt sager den ene, "Come, bus!"
Skont, jag ar trott och vill helst bara sjunka ner i bussatet.
Da kommer en motorcykel. Den ena killen tar min ryggsack och satter framfor foraren. Jag tar tillbaka den och sager nagot forvirrat. Kanske "No, what?"
"To the bus, to the bus."
"Bus not here?"
"To bus. To bus."
Go with the flow.
Sa jag satter min stora tunga vaska framfor foraren istallet.
"Okey?" Han nickar.
Jag satter mig bakom med ryggsacken oa ryggen, axelvaskan med allt vardefullt fastklamd under armen och en pase med drickor i ena handen. Den andra klamrar svettigt sig fast i handtaget bakom ryggen.
Sedan bar det ivag genom Coimbatores trafik. Och trafiken ar ju som den ar... Men vi kommer fram, till ett annat resekontor pa en liten gata strax intill den stora mycket trafikerade vagen vi kom ifran. Motorcyklisten mumlar nagot genom hjalmen.
"What, where is the bus?" Han mumlar nagot mer oharbart och pekar pa resekontoret. Sedan ropar han hogt pa Tamil och mannen pa resekontoret (ett hal i vaggen) ropar tillbaka. Jaja.
Go with the flow.
"Give me ticket." sager mannen over disken. Jag ger honom den. Han tittar pa den.
"Trivandrum?"
"No no, Varkala."
"Bus to Trivandrum."
"Yes I know that, but Varkala is on the way. You can drop me on the way."
Mannen ar tyst.
"Bus, at 9.15 right" Han nickar pa indiskt vis. Vickandes pa huvudet.
Jag satter mig pa den lilla trappan upp mot kontoret. Vantar. En buss kommer. Mannen vid disken skriker nagot. Folk runt om pa trottoaren borjar springa mot bussen, trangs och knuffas. Jag tittar pa klockan. 21.00. En kvart kvar. Tio minuter, fem, fyra.
"Excuse me sir!" Det ar mannen bakom disken.
"Yes?"
"Sorry, but bus has been changed. No seat number six. Fourteen."
"Seat number fourteen, ok. Where's the bus."
"Yes, sorry sir!"
"The bus?"
Han pekar over den ytterst trafikerade gatan.
"What I dont understand!" narmast ropar jag.
Han viftar och pekar. En annan man som star nedanfor trappan visar forbarmande.
"Come with me. Sir." Han leder mig mot gatan. Pa andra sidan star tre stora vita bussar.
"Bus over there?" Kul. En minut innan bussen ska ga och jag ska ta mig sjalv och alla vaskor forst over den forsta filen dar lastbilar, motorcyklar och autos tjuter forbi. Och sen over staketet till den andra filen.
Det ar da ens skills i spelet Frogger kommer val till pass.
Go with the flow.
Pa andra sidan kommer jag fram till ratt buss, av de tre, pa nagot vis. De stirrar pa min biljett ett tag.
"They said my seat was change, not number six. Number fourteen."
"No fourteen sir. Fifteen!"
"Okey, sure no problem."
"To Trivandrum sir!"
"No VARKALA." Jag pekar pa den handskrivna biljetten.
"Bus to Trivandrum sir."
"Yes I know that. But Varkala's on the way. You will drop me there."
"Trivandrum?"
"Varkala, Varkala."
"Okey sir." sager han med en blick som sager "jaja, sluta krangla och ga ombord bara."
Inne i bussen ar det mycket fint. Satena ar som sadana dar fotaljer som man drommer om att ha, som kan fallas bak och sa falls liksom nederdelen ut som fotstod. Mycket mjuka och skona. Jag lastar upp mina saker pa hyllan ovanfor. Kommer pa att jag kanske vill ha filten i ryggsacken. Bakom mig star en indisk man och vantar talmodigt (otroligt sallsynt, han knuffar inte pa mig och forsoker tranga sig forbi.) Till slut kommer jag tillratta och satter mig pa yttersatet.
"Sorry sir, your seat fifteen, by vindow. This my seat." Fullstandigt kollapsad borjar jag be om ursakt.
"Oh, sorry sir. I am really sorry sir, I thought, sir. Please, I am so sorry sir. Sir sir, please forgive me sir."
"It's okay." sager han.
Jag sjunker antligen ner i mitt sate och vantar pa att bussen ska lamna staden och komma ut pa landet. Dar trycker jag pa play, faller tillbaka satet sa jag nastan ligger ner. Ser upp pa stjarnorna genom de oppna fonstren. Vi aker genom Keralas djungler och skogar. Nattluften virvlar runt i bussen och jag upplever en av de lugnaste stunderna jag haft i Indien. Innan jag somnar staller jag mobilen sa att den ska ringa en halvtimme innan vi aker forbi Varkala. Litar inte alls pa att de kommer stanna bussen. Nils - Indiens bussokrati (buzzocrazy), 1-0. Haha!
Satet gungar mig till somns. Jag sover djupt.
Vaknar nagra timmar senare. Tanker pa hur skont det ar att fa sova. Stanger av mobilen. Tankar att de anda maste saga till mig nar det ar dags. Somnar om.
Jag drommer att jag, Henning och Tove aker rickshaw pa en gigantisk motorvag. Tove tycker foraren kor gudomligt bra medan vi sicksackar mellan lastbilarna. Jag tanker mest pa hur farligt det vore att krocka da nagon plotsligt knuffar pa mig.
Jag oppnar ogonen och vet inte alls var jag befinner mig.
"Sir, last stop." Jag ser mig omkring. En buss? Den star parkerad pa en smal och mork bakgata. Utanfor star man och tvattar bussen. Jag samlar ihop mina saker och vacklar ut.
"Were are you going sir?" Jag ser mig omrking pa den morka gatan. Gissar att jag maste vara i Trivandrum. Indiens bussokrati - Nils, 5-1.
"Oooh," jag ar knappt vaken, "I am going to... Varkala?"
"Varkala sir, 700rs."
"SEVENHUNDRED!" utropar jag och vaknar till en aning.
"Yes sir, very beutiful way."
"Okey that is to much."
"No no no sir. Standard prize."
"Too much."
"Whats your prize."
Jag gor en omojlig for att inte saga obefintlig berakning i huvudet. 500 ar lagom.
"No no no."
"To the busstation then."
"No sir please, 700."
"No take me to the busstation."
"No busses to Varkala." (Vilket saklart ar en valdig logn.)
"I want you to take me to busstation." Jag ar vaken nu, sitter visst redan i rickshawn.
"Okey sir, Varkala 500."
"To bussta... 500 Varkala, okey!"
Sa sitter jag dar i ricksawn medan den sicksackar mellan lastbilar. Det ar gryning. Sa vackert. Vi moter elefanter pa vagen som ar ute och gar i koppel. Solen lyser bakom oss. Men jag ar sa trott att jag knappt orkar ta in vad jag ser.
Till slut kommer vi fram, jag ber om att fa bli slappt vid havet bara. Racker honom fem skrynkliga lappar och ramlar av. Slapar mig upp for en lang backe. Satter mig pa vaskan och ser ut over stranden. Letar fram guideboken och inser att jag klattrat upp pa fel klippa.
Men det gor ingenting for jag ar antligen framme.
lördag 13 februari 2010
Sippin on the sweet nectar
(Forsta laten som ska dra igang bussresan ner mot landet.)
Eller snarare svetten som dryper i mitt ansikte och rinner ner over mina lappar. Over 30C varmt. Hade lite glomt hur varmt det ar har nere pa backen.
Ja ni paranteslaste ratt. Tagen var slut och jag ville ivag idag. Sa jag kopte en biljett med buss. "Super deluxe Volvo AC." Aterstar att se vad det ar.
Klamde iallafall in mig pa den tranga lokalbussen nerfor berget. Nu klammer jag tva timmar i Coimbatore, Indiens svar pa Manchester sager guideboken. Ar val sa kul som det later. Sitter pa cybercafet och sen ska jag kanka mig till Idli Hut for lite krubb. Det plus en Limca, en Mirinda och en Thumbs up. Eller Pepsi. Torstig som en torsk i torka.
Stallet dar jag hamta ut min biljett var for ovrigt skumt. Men ska jag beskriva det blir inlagget alltfor langt. Ni far fantisera sjalva.
Tank, lite Zigenarnas tid.
Det var nat mer jag skulle skriva. Jo just det.
Kanns som jag plojjer pa genom indien, huvudet i marken. Fornekar inte, men fortranger trottheten som fortfarande sitter i armar och ben.
Man vanjer sig aldrig vid indien. Blir bara.
Numb.
Varje dag en ny indienchock.
But that's when the feeling hits
so just lick your lips
these are the good times that you'll miss
when you are sipping on the sweet nectars
of your memories
Just take a sip
and let it wet your lips
you won't understand all this until you're
sipping on the sweet nectar of your memories.
Jens Lekman alltsa, ladda ner, youtuba, spotifya laten. Hall sedan en hink ljummet saltvatten over huvudet, satt dig pa en pinnstol i garderoben med 30k vaskor i knat och kann dig som jag.
Adiu // N
Eller snarare svetten som dryper i mitt ansikte och rinner ner over mina lappar. Over 30C varmt. Hade lite glomt hur varmt det ar har nere pa backen.
Ja ni paranteslaste ratt. Tagen var slut och jag ville ivag idag. Sa jag kopte en biljett med buss. "Super deluxe Volvo AC." Aterstar att se vad det ar.
Klamde iallafall in mig pa den tranga lokalbussen nerfor berget. Nu klammer jag tva timmar i Coimbatore, Indiens svar pa Manchester sager guideboken. Ar val sa kul som det later. Sitter pa cybercafet och sen ska jag kanka mig till Idli Hut for lite krubb. Det plus en Limca, en Mirinda och en Thumbs up. Eller Pepsi. Torstig som en torsk i torka.
Stallet dar jag hamta ut min biljett var for ovrigt skumt. Men ska jag beskriva det blir inlagget alltfor langt. Ni far fantisera sjalva.
Tank, lite Zigenarnas tid.
Det var nat mer jag skulle skriva. Jo just det.
Kanns som jag plojjer pa genom indien, huvudet i marken. Fornekar inte, men fortranger trottheten som fortfarande sitter i armar och ben.
Man vanjer sig aldrig vid indien. Blir bara.
Numb.
Varje dag en ny indienchock.
But that's when the feeling hits
so just lick your lips
these are the good times that you'll miss
when you are sipping on the sweet nectars
of your memories
Just take a sip
and let it wet your lips
you won't understand all this until you're
sipping on the sweet nectar of your memories.
Jens Lekman alltsa, ladda ner, youtuba, spotifya laten. Hall sedan en hink ljummet saltvatten over huvudet, satt dig pa en pinnstol i garderoben med 30k vaskor i knat och kann dig som jag.
Adiu // N
fredag 12 februari 2010
Naturchock!
Hejsan. (Kan man borja e blogginlagg sa? Det ar val inget jakla brev heller.)
Vad gjorde jag igar da? Ja jo just det, hyrde en roddbat och plaska runt i sjon. Alskar att aka bat. Sjon ar konstgjord, den har britterna gjort.
Det ar namligen sa att detta var deras sommarhem har i indien. Pa grund av det behagliga klimatet och den vackra naturen. Vackert sa det forslor.
Sen minns jag faktiskt inte vad jag gjorde. Vid kvallningen promenerade jag in till stan typ tre km. Jag promenerar mycket nu!
Kommer inte ihag vad jag gjorde dar. Jo. Kollade in tagbiljetter till Varkala. Men hittade inga, blev irriterad, tankte ga till en resebyra och kolla men gick forbi alla, tankte "Nej nasta, nej nasta, nej nasta", tills det inte fanns nagra mer. Tankte ta en rickshaw hem till hotellet men blev irriterad pa att de tar sa mycket i betalt. Visst, jag har ju rad men det ar skitstorigt att det kostar typ som en hel middag att aka 4 km. Promenerade hem i morkret (glomde ficklampan, orutinerat).
Lyssnade pa iPod hela vagen hem. Lyssnar mycket pa iPod nu fortiden. Lite trott pa indiska ljud. Kanske mest pa traffiken. Gud sa ointressant inlagg hittills. Det kanske blir battre langre ner. Hoppas.
Kollade pa tv nar jag kom hem. Wrestling, riktigt kul. Sen Var det Arsenal mot Chelsea. Sen var det skitsent. Jag somnade och sov dromfritt, for forsta gangen i indien.
Vaknade av ringsignalen kl 08. Stangde av och sov vidare. Men sen gick jag faktiskt upp, packade ryggsacken och at frulle. Begav mig till Cairn Hill.
Vandrade i skogen upp till toppen. 100 ar gamla trad, 40 meter hoga. Utsikt over grona dalar och kullar. Horde apor men sag inga.
Somnade nastan i utsiktstornet i toppen. Sen kom ett tyskt par och jag gick nerat.
Pa vagen hem gick jag fel delvis pa flit och gick runt lite bland byar och kor. Alltsa, fint.
Pa vagen hem blev jag kar i ett hotell. Fernhill Palace. Visst, sjukt kolonialt. En gammal Madaradjas fritidshus. "Hus."
http://www.fernhillspalace.co.in/images/Story.jpg
Dar at jag en fanta och drack en forrat. Det var dyrt. Sen promenare jag omkring lite i salar och hallar. Underbart.
Kanske en dag.
Atervande sa smatt till hotellet. Hade lovat att ta en "drink" med Giri. Vi tog bussen in till stan (han ar halt och har svart att ga). Att ta en drink innebar for Giri att hala i sig en flaska rom i smyg pa baren medan jag smuttar pa min Kingfisher, och sedan roka tva joint hasch. Och klockan 18.00 var han klar for dagen.
Nu sitter jag och och gor nya forsok med biljetter til Varkala. Gar val sadar.
Ska logga ut och kika in hos nagon resebyra istallet.
Tack och hej / Ni
Vad gjorde jag igar da? Ja jo just det, hyrde en roddbat och plaska runt i sjon. Alskar att aka bat. Sjon ar konstgjord, den har britterna gjort.
Det ar namligen sa att detta var deras sommarhem har i indien. Pa grund av det behagliga klimatet och den vackra naturen. Vackert sa det forslor.
Sen minns jag faktiskt inte vad jag gjorde. Vid kvallningen promenerade jag in till stan typ tre km. Jag promenerar mycket nu!
Kommer inte ihag vad jag gjorde dar. Jo. Kollade in tagbiljetter till Varkala. Men hittade inga, blev irriterad, tankte ga till en resebyra och kolla men gick forbi alla, tankte "Nej nasta, nej nasta, nej nasta", tills det inte fanns nagra mer. Tankte ta en rickshaw hem till hotellet men blev irriterad pa att de tar sa mycket i betalt. Visst, jag har ju rad men det ar skitstorigt att det kostar typ som en hel middag att aka 4 km. Promenerade hem i morkret (glomde ficklampan, orutinerat).
Lyssnade pa iPod hela vagen hem. Lyssnar mycket pa iPod nu fortiden. Lite trott pa indiska ljud. Kanske mest pa traffiken. Gud sa ointressant inlagg hittills. Det kanske blir battre langre ner. Hoppas.
Kollade pa tv nar jag kom hem. Wrestling, riktigt kul. Sen Var det Arsenal mot Chelsea. Sen var det skitsent. Jag somnade och sov dromfritt, for forsta gangen i indien.
Vaknade av ringsignalen kl 08. Stangde av och sov vidare. Men sen gick jag faktiskt upp, packade ryggsacken och at frulle. Begav mig till Cairn Hill.
Vandrade i skogen upp till toppen. 100 ar gamla trad, 40 meter hoga. Utsikt over grona dalar och kullar. Horde apor men sag inga.
Somnade nastan i utsiktstornet i toppen. Sen kom ett tyskt par och jag gick nerat.
Pa vagen hem gick jag fel delvis pa flit och gick runt lite bland byar och kor. Alltsa, fint.
Pa vagen hem blev jag kar i ett hotell. Fernhill Palace. Visst, sjukt kolonialt. En gammal Madaradjas fritidshus. "Hus."
http://www.fernhillspalace.co.in/images/Story.jpg
Dar at jag en fanta och drack en forrat. Det var dyrt. Sen promenare jag omkring lite i salar och hallar. Underbart.
Kanske en dag.
Atervande sa smatt till hotellet. Hade lovat att ta en "drink" med Giri. Vi tog bussen in till stan (han ar halt och har svart att ga). Att ta en drink innebar for Giri att hala i sig en flaska rom i smyg pa baren medan jag smuttar pa min Kingfisher, och sedan roka tva joint hasch. Och klockan 18.00 var han klar for dagen.
Nu sitter jag och och gor nya forsok med biljetter til Varkala. Gar val sadar.
Ska logga ut och kika in hos nagon resebyra istallet.
Tack och hej / Ni
onsdag 10 februari 2010
7up
Hej och valkommen till inlagget med det mest fantasilosa namnet hittils. Det beror bara pa trotthet och att min laskeflaska med sagda namn star bredvid datorskarmen.
Jag kom alltsa till Ooty minsann. Det var ingen lek. Men oleken finns redan beskriven i ett mastodontinlagg som aldrig blev publicerat da stallets internet lade av. Istallet sparade jag texten i ett .doc pa just den datorn. Far bege mig tillbaka dit och langa upp texten pa varldsvida natet.
Det forsta jag gjorde nar jag kom hit var att ta ut 10 lax rupies. En formogenhet. Sedan checkade jag in pa billigaste hotellet i stan med ett rum som till halften ar en jordkallare. Sa typiskt... nanting.
Men nu orkar jag inte budgetera langre. Jag menar, mina omkostnader har varit sa minimala att jag gott kan unna mig nagot, gott.
Har bokat rum pa ett nice hotell vid sjon. Traffade en skon lirare vid namn Giri som visade mig rummet. "Oh it is a lovely room" sade han nar han haltade upp for att visa det.
Jag forsokte pruta ner det fran 1800 till 1500 nar han forklarade att rummet kostade 800. Hursomhelst.
Hello dubbelsang, varm dusch och TV. Giri tipsade mig ocksa om Green Hill 2 km darifran. Ett "lovely" stalle dar man kan vandra uppfor i tva timmar och fa en utomordentligt utsikt.
Senare pa kvallen traffade jag Giri pa stan, som berattade att "a misstake has been done, it made me so angry", full som en get var han skulle det senare visa sig. Han forklarade att rummet jag bokat redan var bokat men att han sett till sa att jag fick ett annu battre rum flera vanignar upp, till samma pris. Sen bjod han med mig hem pa en middag sa skruvad att jag inte formar eller orkar beskriva det har. Vi far ta det muntligt istallet, hehe.
Pa vagen upp till hans hus traffade vi hans sjyssta granne som bodde i USA. Han skulle kora vidare till Kerala inom de narmsta dagarna och jag kanske lyckades fa lift.
Vore skont att glida ner mot kusten i bil istallet for att krangla runt med bussar och tag.
Langtar till Varkala. Det ar i alla fall typsikt mig. Att langta vidare, nagonannanstans.
Tack for mig sa lange. Nu ska jag snart ner till min jordkallare och lasa skapelseberattelsen. (Bor pa ett kristet place) ||| N
Jag kom alltsa till Ooty minsann. Det var ingen lek. Men oleken finns redan beskriven i ett mastodontinlagg som aldrig blev publicerat da stallets internet lade av. Istallet sparade jag texten i ett .doc pa just den datorn. Far bege mig tillbaka dit och langa upp texten pa varldsvida natet.
Det forsta jag gjorde nar jag kom hit var att ta ut 10 lax rupies. En formogenhet. Sedan checkade jag in pa billigaste hotellet i stan med ett rum som till halften ar en jordkallare. Sa typiskt... nanting.
Men nu orkar jag inte budgetera langre. Jag menar, mina omkostnader har varit sa minimala att jag gott kan unna mig nagot, gott.
Har bokat rum pa ett nice hotell vid sjon. Traffade en skon lirare vid namn Giri som visade mig rummet. "Oh it is a lovely room" sade han nar han haltade upp for att visa det.
Jag forsokte pruta ner det fran 1800 till 1500 nar han forklarade att rummet kostade 800. Hursomhelst.
Hello dubbelsang, varm dusch och TV. Giri tipsade mig ocksa om Green Hill 2 km darifran. Ett "lovely" stalle dar man kan vandra uppfor i tva timmar och fa en utomordentligt utsikt.
Senare pa kvallen traffade jag Giri pa stan, som berattade att "a misstake has been done, it made me so angry", full som en get var han skulle det senare visa sig. Han forklarade att rummet jag bokat redan var bokat men att han sett till sa att jag fick ett annu battre rum flera vanignar upp, till samma pris. Sen bjod han med mig hem pa en middag sa skruvad att jag inte formar eller orkar beskriva det har. Vi far ta det muntligt istallet, hehe.
Pa vagen upp till hans hus traffade vi hans sjyssta granne som bodde i USA. Han skulle kora vidare till Kerala inom de narmsta dagarna och jag kanske lyckades fa lift.
Vore skont att glida ner mot kusten i bil istallet for att krangla runt med bussar och tag.
Langtar till Varkala. Det ar i alla fall typsikt mig. Att langta vidare, nagonannanstans.
Tack for mig sa lange. Nu ska jag snart ner till min jordkallare och lasa skapelseberattelsen. (Bor pa ett kristet place) ||| N
måndag 8 februari 2010
Längre inåt landet
Och jag holl mig kvar vid stranden,
men jag visste att jag maste ivag,
langre inat landet.
Jag tog adjo av min kamrat,
som tankt sig en annan vag
Och jag var annu full av hopp,
om en ny och battre varld,
Langre inat landet.
men jag visste att jag maste ivag,
langre inat landet.
Jag tog adjo av min kamrat,
som tankt sig en annan vag
Och jag var annu full av hopp,
om en ny och battre varld,
Langre inat landet.
lördag 6 februari 2010
Curfew
30 min tills mitt guesthouse bomar igen. Jakla lojligt.
Tack "The Mother" och ditt ashram.
Naval, Indiska sidan av Pondi har visat sina ljusa sidor med massa roliga sma butiker, galen traffik och liv. Inte alls som Franska ghettot.
Jag gillar Pondis ena sida mer an den andra. Ibland kan man ju hysa agg mot indierna med men det gar over.
Idag motte jag upp med paret ;) och vi drog till stranden. Sa skont! Det ar varmt och kvavt sa det forslor. Sa ett dopp var vad som behovdes. Sen laddade jag iPod. Behovs verkligen om man ska ut och resa.
Kopt hostmedicin ocksa, det ar fint att man kan kopa receptbelagd medicin i vanliga Drug stores, direkt fran disken. Kanske hjalper den sota sorjan.
For jag har just kopt och printat ut en biljett med Nilgiri express. Mot bergen. Jag har alltid gillat berg i teorin, far se vad det erbjuder i praktiken.
Ska ge att resa sjalv en chans. Softa lite vid en hillstation.
Jag menar:
http://thefamoustouristdestinations.files.wordpress.com/2008/03/ooty.jpg
Puss och kram.
Tack "The Mother" och ditt ashram.
Naval, Indiska sidan av Pondi har visat sina ljusa sidor med massa roliga sma butiker, galen traffik och liv. Inte alls som Franska ghettot.
Jag gillar Pondis ena sida mer an den andra. Ibland kan man ju hysa agg mot indierna med men det gar over.
Idag motte jag upp med paret ;) och vi drog till stranden. Sa skont! Det ar varmt och kvavt sa det forslor. Sa ett dopp var vad som behovdes. Sen laddade jag iPod. Behovs verkligen om man ska ut och resa.
Kopt hostmedicin ocksa, det ar fint att man kan kopa receptbelagd medicin i vanliga Drug stores, direkt fran disken. Kanske hjalper den sota sorjan.
For jag har just kopt och printat ut en biljett med Nilgiri express. Mot bergen. Jag har alltid gillat berg i teorin, far se vad det erbjuder i praktiken.
Ska ge att resa sjalv en chans. Softa lite vid en hillstation.
Jag menar:
http://thefamoustouristdestinations.files.wordpress.com/2008/03/ooty.jpg
Puss och kram.
torsdag 4 februari 2010
Why do I love them?
Ibland finns det liksom inget mer att skriva. Inte for att det inte finns mer att beratta om. Utan for att intrycken och handelserna blir sa stora och manga att det ar menlost att forsoka.
Sa for att gora en long historia kort.
Jag fick halsont pa taget ner till Talminadu. Fontret var trasigt saklart sa det drog.
Vi tog en buss direkt fran Chennai, en stad som inte verkar sa kul. Men okej.
Har i Pondi ar det fasligt fint, om kolonisationerna pagick an idag (och det gor de val nastan) sa skulle jag beskriva staden som en blomstrande koloni. Har spatserar vasterlanningar, mest fransoser runt och ar overlagsna. Pratar Franska med varandra men engelska med indierna, som ju pratar franska de med. Jag antar att de vill kanna som att de ar utomlands. For sahar ar inte resten av indien.
Varfor aker de hit, fransoserna, varfor?
Aka till indien, kaka fransk mat i en fransk smastad och snacka sitt eget sprak.
Det ar nagot perverst over det hela.
Jag hyser ett obefogat men starkt agg mot Frankrikes folk.
Om det inte vore sa valdigt fint har skulle jag ogilla det hela. Men ack nu ar det sa fint.
Jag hittade till slut ett billigt singelrum ocksa. Hurra :)
120 rupies, det ni. Det ar ett just sa billigt och enkelt rum som det later.
Surya Swastika Guesthouse, kanns som ett stalle som framjar kreativiteten.
Men Jag kan tycka att vackra stora bekvama stallen hammar det kreativa sinnet. Pa sa vis att man lever sa bra och gott, stromlinjeformat, att livet bara pagar. Passerar utan storre eftertanke.
Vilket inte ar nagot negativt.
Henning har nagot fysiskt storartat pa gang. Och ikvall borjar min alldeles egna resa. Tror jag. En tredje resa under denna vistelse.
Upp till en hillstation som verkar mycket fin (och inte fasligt kallt). Sen nerat, ner ner ner. Ska till det sista huset i indien. Dar tre hav mots. Dar man kan se, soluppgangen, solnedgangen, manuppgangen, mannedgangen och sen soluppgangen igen. Haftigt. Fick ett nummer av en man som bor dar ocksa, kanske ringer jag honom.
Brakade med den varsta cyckelrickshaw-killen nagonsin idag.
How much, undrade vi.
Ok, ok.
Yes but how much?
Sit, sit!
En resa runt stan brukar kosta runt 40rp sa det var val lugnt tankte vi.
Ett vadligt misstak.
Efter tva minuter var vi framme. Mannen som inte kunde engelska och vars kommunikation var nere pa en grottmanniskas niva holl upp ett finger.
Okej, 10rp. Vi gav honom 15rp. Det var da det hela urartade. Han blev sa arg, borjade ropa.
NO NO. Hundred!
Besinningslos. Vi gav honom 20rp, vilket ar hutlost for mycket det med.
Men han fortsatte skrika, forsokte holla i oss, vi gick in pa glasstallet vi skulle till. Han foljde med, borjade gapa och skrika med de anstallda dar inne. Vi fragade vad han ville, vad han sa.
"Han vill ha 50rp, he is a crazy man"
Till slut verkade han tycka att vi skulle tillbaka dit vi gick pa rickshawn och sen inte betala. "Okej, vi aker tillbaka 200 meter och sa ar det bra sen"
Men ute pa gatan borjade han grala igen, pa ett sprak vi inte kan.
Vi sa att vi skulle ga till polisen.
"Ok, poli, poli"
Sa borjade han ga med oss nagonstans. Till slut orkade vi inte braka mer utan lyckades fa honom att ga med pa 30rp.
Totalt otrevlig person.
I ovrigt, en skolklass som skrattandes drog mig i skagget.
Sluta dra folk i skagget, ocharmigt varre.
Men jag far bjuda pa det.
Som sagt. En lang historia kort. Hela bloggen ar en lang historia kort.
Formar bara behandla en promille av allt som hander till blogginlagg.
Och nu ar det mycket negativt just i detta inlagg. Jag ar glad, om an lite solsonkad, vid god vigor och med hoppet i min nave som jag hojjer hogt upp mot skyn!
Och darhemma i Svedala da? Nar landet ar gratt far man vara desto farggrannare pa insidan. Hall ut.
Prevail | N of I
ps. en vacker dag ska jag svara pa alla fina snalla kommentarer. ds
Sa for att gora en long historia kort.
Jag fick halsont pa taget ner till Talminadu. Fontret var trasigt saklart sa det drog.
Vi tog en buss direkt fran Chennai, en stad som inte verkar sa kul. Men okej.
Har i Pondi ar det fasligt fint, om kolonisationerna pagick an idag (och det gor de val nastan) sa skulle jag beskriva staden som en blomstrande koloni. Har spatserar vasterlanningar, mest fransoser runt och ar overlagsna. Pratar Franska med varandra men engelska med indierna, som ju pratar franska de med. Jag antar att de vill kanna som att de ar utomlands. For sahar ar inte resten av indien.
Varfor aker de hit, fransoserna, varfor?
Aka till indien, kaka fransk mat i en fransk smastad och snacka sitt eget sprak.
Det ar nagot perverst over det hela.
Jag hyser ett obefogat men starkt agg mot Frankrikes folk.
Om det inte vore sa valdigt fint har skulle jag ogilla det hela. Men ack nu ar det sa fint.
Jag hittade till slut ett billigt singelrum ocksa. Hurra :)
120 rupies, det ni. Det ar ett just sa billigt och enkelt rum som det later.
Surya Swastika Guesthouse, kanns som ett stalle som framjar kreativiteten.
Men Jag kan tycka att vackra stora bekvama stallen hammar det kreativa sinnet. Pa sa vis att man lever sa bra och gott, stromlinjeformat, att livet bara pagar. Passerar utan storre eftertanke.
Vilket inte ar nagot negativt.
Henning har nagot fysiskt storartat pa gang. Och ikvall borjar min alldeles egna resa. Tror jag. En tredje resa under denna vistelse.
Upp till en hillstation som verkar mycket fin (och inte fasligt kallt). Sen nerat, ner ner ner. Ska till det sista huset i indien. Dar tre hav mots. Dar man kan se, soluppgangen, solnedgangen, manuppgangen, mannedgangen och sen soluppgangen igen. Haftigt. Fick ett nummer av en man som bor dar ocksa, kanske ringer jag honom.
Brakade med den varsta cyckelrickshaw-killen nagonsin idag.
How much, undrade vi.
Ok, ok.
Yes but how much?
Sit, sit!
En resa runt stan brukar kosta runt 40rp sa det var val lugnt tankte vi.
Ett vadligt misstak.
Efter tva minuter var vi framme. Mannen som inte kunde engelska och vars kommunikation var nere pa en grottmanniskas niva holl upp ett finger.
Okej, 10rp. Vi gav honom 15rp. Det var da det hela urartade. Han blev sa arg, borjade ropa.
NO NO. Hundred!
Besinningslos. Vi gav honom 20rp, vilket ar hutlost for mycket det med.
Men han fortsatte skrika, forsokte holla i oss, vi gick in pa glasstallet vi skulle till. Han foljde med, borjade gapa och skrika med de anstallda dar inne. Vi fragade vad han ville, vad han sa.
"Han vill ha 50rp, he is a crazy man"
Till slut verkade han tycka att vi skulle tillbaka dit vi gick pa rickshawn och sen inte betala. "Okej, vi aker tillbaka 200 meter och sa ar det bra sen"
Men ute pa gatan borjade han grala igen, pa ett sprak vi inte kan.
Vi sa att vi skulle ga till polisen.
"Ok, poli, poli"
Sa borjade han ga med oss nagonstans. Till slut orkade vi inte braka mer utan lyckades fa honom att ga med pa 30rp.
Totalt otrevlig person.
I ovrigt, en skolklass som skrattandes drog mig i skagget.
Sluta dra folk i skagget, ocharmigt varre.
Men jag far bjuda pa det.
Som sagt. En lang historia kort. Hela bloggen ar en lang historia kort.
Formar bara behandla en promille av allt som hander till blogginlagg.
Och nu ar det mycket negativt just i detta inlagg. Jag ar glad, om an lite solsonkad, vid god vigor och med hoppet i min nave som jag hojjer hogt upp mot skyn!
Och darhemma i Svedala da? Nar landet ar gratt far man vara desto farggrannare pa insidan. Hall ut.
Prevail | N of I
ps. en vacker dag ska jag svara pa alla fina snalla kommentarer. ds
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)